Hjälp hundarna i Spaninen!
Det är lätt att sitta och tycka och tänka från bekvämligheten någon helt annanstans och inbilla sig att man minsann förstår bättre, vet bättre, kan bättre. Att man absolut sitter på alla hållbara lösningar och dessutom hade kunnat genomföra dessa utan tvekan. Att vi som är på plats och utgör hela kedjan av varje hunds resa från misär till balans bara är ett gäng överkänsliga dårar som inte fattar. Ödmjukhet och respekt i sitt esse verkligen. Själv vet jag bara att för mig finns ingen återvändo. Det som mina ögon har bevittnat kan jag inte göra osett. Jag kan inte radera alla smärtsamma minnen av krossade själar som varit i desperat behov av hjälp, eller alla euforiska minnen av när de äntligen har fått det. Vi behövs allihop om fler ska kunna sållas till den senare gruppen. Vi behöver adoptörer, jourhem, bidragsgivare, ordspridare och eldsjälar. Deras liv och tillvaro hänger på det.
Hjälp oss att hjälpa!
SWISH: 123 620 2592
PAYPAL: info@milanipro.org
BANKGIRO: 579-7386
Hunden med monsterklor och övervikt...
Hunden med (de monstruösa) klorna är också väldigt överviktig. Det kanske inte ser ut så i just de vinklarna som bilderna visar så ni får helt enkelt lita på mitt omdöme när jag säger att han har svårt för att andas ordentligt, speciellt i värmen. Hans blick gjorde mig förbannad. Inte på honom förstås, men på omständigheterna. Av hullet, klorna och blicken att döma så har denna stackars krake inte tagit många steg utanför det som hållit honom inspärrad de senaste åren (eller kanske hela hans liv). Han är en väldigt snäll och söt kille som tyvärr har råkat ut för en situation där han uppenbarligen inte prioriterats särskilt högt på länge, och numera huserar i en bilbur på sheltret inne på deras lager eftersom det är det enda utrymmet de har att erbjuda. Varmt som satan är det därinne och det går många timmar mellan de två toabesöken han får göra per dag. Han var inte speciellt pigg på att återvända till sin knappa kvadratmeter efter att jag rastat honom och klippt det där som skulle föreställa hans klor, men det ser inte ut som det gör för att det finns andra alternativ precis, och är det någon man ska rikta sin ilska mot så är det eventuellt hans före detta vårdnadshavare och landets slappa myndigheter, inte oss. Helst ska man omvandla den ilskan till drivkraft för att orka agera själv, med allt från något så enkelt som att dela detta inlägg till att helt sonika adoptera hunden. För okej, vi vet inte vad som har hänt honom. Hans människa kanske dog och saknade familj som kunde styra upp detta, vem vet. Nu är han åtminstone i händerna på folk som ger honom en andra chans till ett nytt liv, även om han blir tvungen att finna sig i en dyster sits under tiden. Det är allt som finns och det är bra mycket bättre än vad många andra får. Det gäller att behålla ett bredare perspektiv för att kunna blicka framåt istället för bakåt.













Hungrig avelstik ...
Tiken på bilderna… Hon som har avlats och avlats och avlats på tills det knappt finns något kvar. Hon som vid det tillfället bilderna togs redan har gått upp en massa i vikt och äntligen börjar se bättre ut jämfört med när hon kom. Hon som fortfarande känner en sådan hunger efter mat att hon i princip inhalerar den och redan är redo för nästa mål.
Man kan undra vart alla hennes valpar genom tiderna har tagit vägen, men egentligen vill man kanske inte veta.
Hon själv sitter i alla fall i en flygbur inne på samma lager, för resten av sheltret är fullt. På riktigt. På alla dessa år som vi har varit där har det aldrig rådit sådan platsbrist. Nära på men inte fullt lika illa. Ändå fortsätter det att välla in hundar, för folk kan ju inte ta ansvar för liven de har tagit sig an, och myndigheterna ser inte till så att de inte har något val. Det finns en massa lagar men det saknas någon som upprätthåller dem. Under tiden sliter vi volontärer och personal häcken av oss för att ordna en väg ut för de som kommer in.