Hunden med (de monstruösa) klorna är också väldigt överviktig. Det kanske inte ser ut så i just de vinklarna som bilderna visar så ni får helt enkelt lita på mitt omdöme när jag säger att han har svårt för att andas ordentligt, speciellt i värmen. Hans blick gjorde mig förbannad. Inte på honom förstås, men på omständigheterna. Av hullet, klorna och blicken att döma så har denna stackars krake inte tagit många steg utanför det som hållit honom inspärrad de senaste åren (eller kanske hela hans liv). Han är en väldigt snäll och söt kille som tyvärr har råkat ut för en situation där han uppenbarligen inte prioriterats särskilt högt på länge, och numera huserar i en bilbur på sheltret inne på deras lager eftersom det är det enda utrymmet de har att erbjuda. Varmt som satan är det därinne och det går många timmar mellan de två toabesöken han får göra per dag. Han var inte speciellt pigg på att återvända till sin knappa kvadratmeter efter att jag rastat honom och klippt det där som skulle föreställa hans klor, men det ser inte ut som det gör för att det finns andra alternativ precis, och är det någon man ska rikta sin ilska mot så är det eventuellt hans före detta vårdnadshavare och landets slappa myndigheter, inte oss. Helst ska man omvandla den ilskan till drivkraft för att orka agera själv, med allt från något så enkelt som att dela detta inlägg till att helt sonika adoptera hunden. För okej, vi vet inte vad som har hänt honom. Hans människa kanske dog och saknade familj som kunde styra upp detta, vem vet. Nu är han åtminstone i händerna på folk som ger honom en andra chans till ett nytt liv, även om han blir tvungen att finna sig i en dyster sits under tiden. Det är allt som finns och det är bra mycket bättre än vad många andra får. Det gäller att behålla ett bredare perspektiv för att kunna blicka framåt istället för bakåt.